skälla

See also: skalla and skælla

Swedish

From Proto-Germanic *skellǭ. If not inherited through Old Norse, borrowed from Middle Low German schelle. Cognate with German Schelle (“small bell”). Related with the verb below.

skälla c

skälla (present skäller, preterite skällde, supine skällt, imperative skäll)

(of dogs) to bark
- de är allasammans stumma hundar, som icke kunna skälla
  they are all dumb dogs, they cannot bark (Isaiah 56:10)
(transitively with ut or på) to scold, to tell off
De blev utskällda/skälldes ut/fick sig en utskällning för att de inte följt reglerna
They were scolded for not having followed the rules

Han skällde ut dom för att de inte följt reglerna
He told them off for not having followed the rules

Skäller folk på dig så skäll tillbaka utav bara helvete
If people scold you, then scold them back like hell
(with för) to be called, to be accused of being
en lärare som skälls för att vara arbetsskygg
a teacher accused of being lazy