verklinken

Dutch

Etymology

From ver- +‎ klinken.

Pronunciation

• IPA^(key): /ˌvərˈklɪŋ.kə(n)/

• Audio:

  (file)

• Hyphenation: ver‧klin‧ken
• Rhymes: -ɪŋkən

Verb

verklinken

1. (intransitive, of sound) to fade out, to slowly stop sounding

Conjugation

Conjugation of verklinken (strong class 3a, prefixed)
infinitive	verklinken
past singular	verklonk
past participle	verklonken
infinitive	verklinken
gerund	verklinken n
	present tense	past tense
1st person singular	verklink	verklonk
2nd person sing. (jij)	verklinkt, verklink2	verklonk
2nd person sing. (u)	verklinkt	verklonk
2nd person sing. (gij)	verklinkt	verklonkt
3rd person singular	verklinkt	verklonk
plural	verklinken	verklonken
subjunctive sing.1	verklinke	verklonke
subjunctive plur.1	verklinken	verklonken
imperative sing.	verklink
imperative plur.1	verklinkt
participles	verklinkend	verklonken
1) Archaic. 2) In case of inversion.