skända

See also: skanda and Skanda

Swedish

Etymology

From Old Swedish skænda, from Middle Low German schenden, from Old Saxon *skendian, from Proto-West Germanic *skandijan. Cognate of Danish skænde, Dutch schenden, German schänden, Old English scendan.

Verb

skända (present skändar, preterite skändade, supine skändat, imperative skända)

1. desecrate, defile, violate (treat (something ordinarily respected) with grave disrespect)

   skända en grav

   desecrate a grave

   skända någons minne

   defile someone's memory

   SKÄNDA FLAGGAN. VÄGRA VAPEN. SVIK FOSTERLANDET. VAR ONATIONELL. KUKEN.

   DESECRATE THE FLAG. REFUSE TO TAKE UP ARMS / BE A CONSCIENTIOUS OBJECTOR. BETRAY YOUR COUNTRY. BE UN-NATIONAL [unpatriotic, etc. – now rare in Swedish as well]. THE DICK. (text on a famous screen print from 1967 (image))

2. ravish (rape)

Conjugation

Conjugation of skända (weak)

	Active		Passive
Infinitive	skända		skändas
Supine	skändat		skändats
Imperative	skända		—
Imper. plural1	skänden		—
	Present	Past	Present	Past
Indicative	skändar	skändade	skändas	skändades
Ind. plural1	skända	skändade	skändas	skändades
Subjunctive2	skände	skändade	skändes	skändades
	Participles
Present participle	skändande
Past participle	skändad
1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.

Related terms

• skändare
• skändlig
• skändning

Related terms

• skam

 

References

• skända in Svenska Akademiens ordlista (SAOL)
• skända in Svensk ordbok (SO)
• skända in Svenska Akademiens ordbok (SAOB)
• skända in Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1st ed., 1922)
• skända in Knut Fredrik Söderwall, Ordbok öfver svenska medeltids-språket, del 2:1: M-T