väva

See also: vava and væva

Swedish

Alternative forms

• väfva (obsolete since 1906)

Etymology

From Old Swedish væva, from Old Norse vefa, from Proto-Germanic *webaną, from Proto-Indo-European *webʰ- (“to weave”). Compare Norwegian veve, Danish væve, Faroese veva, Icelandic vefa.

Verb

väva (present väver, preterite vävde, supine vävt, imperative väv)

1. weave; to form something by passing lengths or strands of material over and under one another

Conjugation

Conjugation of väva (weak)

	active		passive
infinitive	väva		vävas
supine	vävt		vävts
imperative	väv		—
imper. plural1	väven		—
	present	past	present	past
indicative	väver	vävde	vävs, väves	vävdes
ind. plural1	väva	vävde	vävas	vävdes
subjunctive2	väve	vävde	väves	vävdes
present participle		vävande
past participle		vävd

¹ Archaic. ² Dated. See the appendix on Swedish verbs.

Conjugation of väva (class 6 strong, archaic)

	active		passive
infinitive	väva		vävas
supine	vävit		vävits
imperative	väv		—
imper. plural1	väven		—
	present	past	present	past
indicative	väver	vov	vävs, väves	vovs
ind. plural1	väva	vovo	vävas	vovos
subjunctive2	väve	vove	väves	voves
present participle		vävande
past participle		väven

¹ Archaic. ² Dated. See the appendix on Swedish verbs.

Conjugation of väfva (class 6 strong, archaic, obsolete spelling, used before 1906)

	active		passive
infinitive	väfva		väfvas
supine	väfvit		väfvits
imperative	väf		—
imper. plural1	väfven		—
	present	past	present	past
indicative	väfver	vof	väfs, väfves	vofs
ind. plural1	väfva	vofvo	väfvas	vofvos
subjunctive2	väfve	vofve	väfves	vofves
present participle		väfvande
past participle		väfven

¹ Archaic. ² Dated. See the appendix on Swedish verbs.

Related terms

• väv
• vävare
• vävning
• vävstol

Further reading

• väva in Svensk ordbok.