väva

See also: vava and væva

Swedish

Alternative forms

• väfva (obsolete since 1906)

Etymology

From Old Swedish væva, from Old Norse vefa, from Proto-Germanic *webaną, from Proto-Indo-European *webʰ- (“to weave”). Compare Norwegian veve, Danish væve, Faroese veva, Icelandic vefa.

Verb

väva (present väver, preterite vävde, supine vävt, imperative väv)

1. weave; to form something by passing lengths or strands of material over and under one another

Conjugation

Conjugation of väva (weak)

	Active		Passive
Infinitive	väva		vävas
Supine	vävt		vävts
Imperative	väv		—
Imper. plural1	väven		—
	Present	Past	Present	Past
Indicative	väver	vävde	vävs, väves	vävdes
Ind. plural1	väva	vävde	vävas	vävdes
Subjunctive2	väve	vävde	väves	vävdes
	Participles
Present participle	vävande
Past participle	vävd
1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.

Conjugation of väva (class 6 strong, archaic)

	Active		Passive
Infinitive	väva		vävas
Supine	vävit		vävits
Imperative	väv		—
Imper. plural1	väven		—
	Present	Past	Present	Past
Indicative	väver	vov	vävs, väves	vovs
Ind. plural1	väva	vovo	vävas	vovos
Subjunctive2	väve	vove	väves	voves
	Participles
Present participle	vävande
Past participle	väven
1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.

Conjugation of väfva (class 6 strong, archaic, obsolete spelling, used before 1906)

	Active		Passive
Infinitive	väfva		väfvas
Supine	väfvit		väfvits
Imperative	väf		—
Imper. plural1	väfven		—
	Present	Past	Present	Past
Indicative	väfver	vof	väfs, väfves	vofs
Ind. plural1	väfva	vofvo	väfvas	vofvos
Subjunctive2	väfve	vofve	väfves	vofves
	Participles
Present participle	väfvande
Past participle	väfven
1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.

Related terms

• väv
• vävare
• vävning
• vävstol

Further reading

• väva in Svensk ordbok.