tungel

Swedish

Etymology

From Old Swedish tungel (“celestial body”), from Old Norse tungl (“moon”), from Proto-Germanic *tunglą, from Proto-Indo-European *dʰengʰ-. Compare Old English tungol.

Pronunciation

• IPA^(key): /ˈtɵŋɛl/

Noun

tungel n

1. (dialectal) moon
   • 1873, Samuel Westhius, “Adelskaps härkompst”, in Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare från Stjernhjelm till Dalin‎^[1], page 7:

     Sool, stiernor, tungel och planeter the uthvijsa, […]

     Sun, stars, moon and planets they show, […]

   • 1927, Erik Axel Karlfeldt, Hösthorn: dikter‎^[2], page 111:

     Det snörvlar ett grymt, det brånar ett skri,
     det är som en fläkt ur en djungel,
     där under elektriska tungel
     sin kättja natten släppt fri.

     There is a grunting snarl, there is a shriek,
     it is like a wind out of a jungle,
     there under electric moon
     his chain the night set free.

   • 1931, Karl-Erik Forsslund, Med Dalälven från källorna till havet‎^[3], volume Tredje delen Söder Dalälven, Tredje boken Sundborn, page 187:

     Så stort som Tunglet är vid Jul, så stort är löfvet vid Ersmässan

     As big as the moon is at Christmas, so big are the leaves at [May 18th]

Declension

Declension of tungel

		nominative	genitive
singular	indefinite	tungel	tungels
	definite	tunglet	tunglets
plural	indefinite	tungel	tungels
	definite	tunglen	tunglens

Synonyms

• måne

Derived terms

• Tungel (“a surname”)
• Tungelfelt (“a surname”)
• tungelsken (“moonshine”)

Anagrams

• gluten