täppa

See also: tappa, and tæppa

Swedish

Etymology

From Old Norse teppa.

Verb

täppa (present täpper, preterite täppte, supine täppt, imperative täpp)

1. (usually with igen or till or för) to block or obstruct (a passage or the like, e.g. a leak)

   Han täppte till hållet

   He plugged the hole

   vara täppt i näsan

   have a stuffed nose

Conjugation

Conjugation of täppa (weak)

	Active		Passive
Infinitive	täppa		täppas
Supine	täppt		täppts
Imperative	täpp		—
Imper. plural1	täppen		—
	Present	Past	Present	Past
Indicative	täpper	täppte	täpps, täppes	täpptes
Ind. plural1	täppa	täppte	täppas	täpptes
Subjunctive2	täppe	täppte	täppes	täpptes
	Participles
Present participle	täppande
Past participle	täppt
1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.

Noun

täppa c

1. a small garden

Declension

Declension of täppa

		nominative	genitive
singular	indefinite	täppa	täppas
	definite	täppan	täppans
plural	indefinite	täppor	täppors
	definite	täpporna	täppornas

See also

• herre på täppan

References

• täppa in Svensk ordbok (SO)
• täppa in Svenska Akademiens ordlista (SAOL)
• täppa in Svenska Akademiens ordbok (SAOB)